Circus

Kärt återseende mina vänner. Dagen kunde startat relativt bättre (försov mig) men sköt undan detta fram tills jag steg av bussen med en mage som försökte krypa ut självmant. Väl på skolan sliter jag mig igenom ett prov, två matte-lektioner utan några bekymmer om man bortser från huvudvärken.

Nu ska jag förklara hur det kändes att dricka kaffe för första gången, har troligen smakat det förut men att komma ihåg smaken är relativt svårt.

Vid första syn av koppen kände jag mig som ett barn, ett barn som sitter och väntar på jultomten. Jag har fått höra ofantligt många gånger hur denna bryggd ska vara underbar och att det är ett måste. När jag först luktar på innehållet i koppen känner jag mig smutsig, avskyr mig själv att jag tvingar mig  till detta men utan att fundera mer sätter jag mina läppar mot koppens kant för första smakprov. Smaken som jag känner i min mun går inte att beskriva, smaken av denna avskyvärda bryggd har inte förändrats, ni vet hur en godis som legat under soffan ett x antal veckor smakar? Bra, precis så smakade det. “segt,starkt, förjävligt rent utsagt. Jag plågade mig igenom halva koppen innan kropp och hjärta sa ifrån. Jag känner mig smutsig och min enda önskan är att denna dag tar slut fort. Jag vill inget annat än att lägga mig i fosterställning och gråta, tycka synd om mig och sätta mig i duschen och duscha tills jag känner mig ren. Kommer troligen aldrig att försöka mig på detta igen, aldrig mer.

MvH “en svärmorsdröm”

Last night

Vaknade av att min väckarklocka hade ringt ofantligt många gånger,fler gånger än jag förväntat mig så jag kliver raskt upp ur sängen, tittar på klockan och ser att jag försovit mig med några få minuter, minuter som i min värld räknas som timmar. Jag jagar upp mig själv för att hinna med duschen och en fika är inget att tala om, det hinner jag aldrig med. Även om jag kliver upp i tid. Väl framme vid bussen har kylan bitit sig rejält och jag tänker för mig själv att “kan det bli värre idag”. Inser när jag kliver av bussen och går med raska steg att jag inte börjar förrän om precis en timme så varför stressar jag egentligen kan man fråga sig. När jag kommer genom dörrarna till skolan möts jag av en tyst skola, en skola utan elever och ett fåtal lärare som hejar lite smått när jag vandrar mot mitt skåp.

Skoldagen glider förbi sakta men säkert och när dagen lider mot sitt slut känner man i hela kroppen att hem, det är där man vill vara. Trött och sliten beger jag mot bussen, tunga steg i detta duggregn anländer jag i perfekt tid och behöver inte vänta mer än några få ynka minuter innan jag kan stiga på och slappna av, andas ut och känna att ag nu äntligen är på väg hem.

Nu sitter jag här, trött och hungrig och vill mer eller mindre somna men rädslan över att vakna ikväll håller mig vaken då jag inte har några idéer på att vända dygnet när jag väl fått det att gå runt.

Funderade över en sak under en tidigare resa med buss, varför det aldrig är någon som sätter sig bredvid mig under denna resa då bussen nästan till synes är full, luktar jag äckligt eller är det så att personerna i fråga inte vågar? Med mina ögon som lyser av kärlek och ett leende så varmt att solen liknar is. Jag hoppas antagligen att detta då är sistnämnda då lukta illa aldrig är något jag gör. Missförstå mig inte, jag vill inte sitta bredvid någon annan då det känns onödigt och att jag hellre lyssnar på musik än att under denna resa pratar med någon men det får mig att undra ändå.

Förhoppningsvis förväntar ni inte er ett till inlägg då chansen till det är minimal men ibland kan även jag överraska mig själv, men bara ibland.

MvH “en svärmorsdröm”