Above the law

Hon,arton år med mörkbrunt hår. Jag,16 år och vi hade nyss möts och vi var redan kära. Vi satt på en parkbänk,omringande av de lokala alkisarna med deras vrål i bakgrunden möttes våra blickar gång på gång. Hennes ögon,bruna och varma såg vi varandra djupt i ögonen,lutade oss sakta mot varandra och lät våra darrande läppar mötas,mötas för en kyss. Min första. Våra läppar möttes och de skapade den perfekta kyssen. Jag hade med tuggummi med smak av körsbär förberett mig för detta möte i hopp om att finna henne underbar. Hon,med en smak av gamla blend och folköl harklade hon fram en fråga om övernattning och jag,med en nervös och darrande röst erbjöd damen en sängplats. Hos mig såklart. Med svaga ben och hennes enorma hand,med svettig handflata tog hon min hand och följde mina korta men snabba steg med riktning mot min dåvarande bostad. När vi nu nått min lägenhet,städad som den pedant jag var slår sig damen i sällskapet sig ner i min soffa,lägger huvudet på snedd och med sina bruna ögon tittar hon på mig,med utsmetad smink öppnar hon sin mun,jag i förhoppningar om att samlag ska föreslås möts av en skaskadstråle av spya. Jag försöker undvika att bli träffad men jag känner hur lukten redan sitter på mig när jag med hennes maginnehåll över hela ansiktet,av smaken att dömma och bitar av hennes sista måltid utsmetad över hela mig själv kan jag fastställa att hon ikväll endast ätit ett fåtal pommesfrites. Jag med en chockad röst får knappt fram ett ljud innan denna underbara kvinna greppat tag om min arm,hon leder mig in i sovrummet och jag som fortfarande hade hennes nyligen uppstötta pommes i ansiktet förväntar mig att nu förlora oskulden. När vi nått sängens fotända vänder hon sig om,hon ler och samtidigt blottar hon sin enorma snus under läppen,detta var inte portion jag skådade,det var det verkligen inte. Hon vänder sig sedan om,greppar ett tag om sängramen,stönar till och ramlar ner i sängen,sovandes som ett spädbarn. Jag kryper ner bredvid och med ett leende lägger jag mig med armarna om henne och tänker för mig själv att detta mina vänner,detta är mina barns mor,min framtida fru som ligger här,luktar urin och magsyra. Somnar med ett leende.”

Advertisements

Samarin och våldtäktsdroger

Trodde inte att det skulle dröja all denna tid för att uppdatera denna meningslösa blogg men jag ber såklart om ursäkt för det. Lite i alla fall.
Trött som ett tjackluder på stureplan ligger jag nu i sängen, magsår av alla dessa lussebullar som hamnade under mitt våld ikväll, lite vin, glögg och en del pepparkakor hamnade också där. Kan vara anledningen till detta avskyvärda magsår. Har lovat mig själv att jag nu ska bli bättre på att uppdatera men för tillfället bjuds det inte på mer än såhär.

Någon vänlig själ som kan komma hit med samarin? Ni kan betalas på vilket sätt ni vill, jag ställer upp på alla oanständiga förslag om det är vad som krävs.

Wild rose

Varför jag är vaken nu kommer för mig alltid vara något av en gåta då det är upprepande kvällar och nätter. Många kan tänkas hållas vaken av sorg eller ånger men jag sitter här utan vare sig ånger eller sorg och inte heller glädje. Frågan är varför jag väljer att använda mig av en blogg, en blogg som för mig är egentligen helt meningslös då jag idag inte ens kan sammanfatta ett vettigt inlägg utan att ångra mig i sista sekund. Har inget behov av uppmärksamheten heller, en läsare eller ett hundratal är för mig inget som är relevant. Jag läser aldrig heller någon annans blogg. Inte ens min egen. Använder inte den för att skriva av mig heller då jag inte ser något behov eller skäl till att dela med mig av mina djupaste tankar och inte heller mina vardagliga bekymmer. Jag använder mig av väl valda meningar när jag sitter här nu, för en gångs skull. Jag känner själv att allt med internet har gått för långt när man ser allt yngre och yngre människor som delar med sig av sig själv, mer än vad jag någonsin skulle kunna göra. Att man upprepade gånger väljer att ladda upp bilder på sig själv, för uppmärksamhetens skull. Kan inte tänka mig något annat då man vill visa sig själv så mycket som möjligt. Man som kvinna. Vad är spänningen med att lära känna någon längre? Vi behöver inte ens lämna datorn för att redan veta allt om andra, vi behöver inte ens använda oss av ord längre, inte i alla fall ord som kommer ur vår mun. Allt man behöver göra är att läsa någons blogg för att få en uppfattning om vad personen i fråga tycker och tänker om det mesta, vad personen gör om dagarna och vad denne föredrar eller föraktar. Man kan endast av en text avgöra hur en person är. Detta kanske är några av anledningarna till att jag väljer det jag valt, att inte använda mig av denna blogg för att med ord kunna beskriva vem jag är eller vad som gör att jag är den jag är. Jag föraktar er som väljer ett annat alternativ, i alla fall över internet. Att vissa kan veta så mycket om någon man aldrig mött, någon man aldrig haft ett umgänge med och ändå veta det mesta. Det är sjukt. Därav anledningen till att dom flesta kanske inte vet mer om mig än vad jag själv valt att dela med mig av. Kan inte tänka mig något värre då någon talar om för mig att den och den, den är så och så när dom samtidigt aldrig mötts. Inte ens i kön på ica. Kanske är bara för att man väljer att leva i en så liten stad som många gör. Varför många väljer ett annorlunda liv i en annan del av världen eller kanske en annan stad, är för mig det vettigaste man kan i dagens läge göra.  Har alla ett behov av att veta vad alla gör hela tiden? Har vi nått så lågt att vi måste läsa om någon annans liv för att tillfredsställa våra egna? Vanligaste man får höra i dag är “Såg du inte på facebook?” eller “läste du inte min blogg?”, Nej det gjorde jag inte då jag inte har något syfte av att veta vad du gör hela tiden eller vad du ska göra i framtiden. Det är alltid positivt att media utvecklas men när det går åt fel håll så känns det fel. Att man kan, med hjälp av internet tala med någon som är avlägsen är det enda vi lyckats med, sen att det används av fel anledningar är en annan sak.

Sitter redan nu och funderar på att sudda ut varenda ord som jag nu skrivit då jag inte ser något mål med det, inte ens det jag skriver för stunden har något vettigt att säga men väljer ändå att låta det stå. Allt vi säger och skriver kommer komma tillbaka, bara en portion större än vad vi själva förväntat oss. Varför jag ens väljer att skriva det här eller för den delen låta det publiceras är nog svårt att förklara,troligen har jag inget vettigt att dela med mig av eller så är det för att klockan nu visar 01:54 och det är nu endast fyra timmar kvar tills väckarklockan ringer. Eller så är jag bara less. Tror nog att ingen kommer orka kriga sig igenom all text för den delen, skulle inte ens jag själv göra. Även när det gäller mitt egna inlägg. Om du som läsare har visat styrkan att orka läsa allt så ber jag nu om ursäkt för att tagit den tid det tog att läsa ifrån dig. Ger dig en klapp på axeln och hoppas att du nu tänker efter nästa gång, nästa gång du väljer att blogga eller uppdatera din status på facebook. Och nej, jag är inte bitter, inte sur eller för den delen arg. Varför ber jag om ursäkt för att det tog tid att läsa? Du har ju själv valt det.

“Is this shitlife all you can get? Locked up in a cage like some fucking pet?
Get up on the rooftops, break down the doors,Scream: I’m tired of living like a fucking whore.”

 

Im on the edge of insanity

Enligt facebook så verkar alla ha sett att det snöar, kul. När jag hör ordet snö tänker jag dock inte på snöflingor som ramlar ner för att sedan bli vatten utan jag förväntade mig idag att det skulle vara en två meters vägg med tanke på alla statusuppdateringar på facebook så  med spade och kängor stod  jag där, redo att skotta mig fram under dagen men troligen har vi alla olika uppfattningar om vad snö är och vad snöregn är.

Upplever alltid en obehaglig känsla då vinter nalkas, kylan som förstör det nakna som vi män alltid får ta del av. Det betyder även att nu är det slut på det roliga för nu ska det plogas kanter som man får klättra över för att ta sig fram, slåss med is-vindarna bara för att få sig en liter mjölk men även julafton, som vi alla ser framemot, tända ljus och doften av kanel,lussebullar och julskinkan, även min födelsedag börjar närma sig, för att vara nästan exakt så är det lite mindre än 3 månader dit, jag längtar faktiskt lite samtidigt som jag vet, jag vet att nu blir jag ett år äldre, nu träder dessa gråa strån fram ännu mer och att bli ett år äldre har ju sina positiva sidor också men för tillfället kan jag inte se skymten av dom. Jag hoppas bara att denna vinter blir snabb och varm. Längtar till den “nakna” sommaren redan. Jag godtager dock mer än gärna presenter från alla håll dessutom, stort som litet, dyrt som billigt. Allt är uppmuntrande.

Mötte för övrigt en man idag, en man som med sina stora händer la dom på min axel, tittade mig djupt i ögonen och bad om ursäkt för att han var tvungen att gå förbi. Att detta händer är inte ofta, att en sån kraftig karl måste be om ursäkt för något är för mig en gåta, jag skulle troligen bara klampat förbi om jag vore två meter lång och väga tvåhundra pannor. Sen att han log med ett leende som bara en gammal man har, det var trevligt, det fick mig att längta till den dag jag blir så gammal att jag kan bete mig oanständigt och leka snuskgubbe på heltid. Antasta dessa små tösser som för övrigt sliter arslet av sig för att jag inte ska skita ner mig, svälja fel eller för den delen lukta äckligt. Stackars satar säger jag bara. Är du, som läsare, har du en tanke på att jobba inom detta område resten av ditt liv se då till att inte jobba där jag hamnar eller så ser du bara till att du ser ut som skit så har du inget att oroa dig för.

Undead

Hatar mig själv när jag “råkat” sova en eller två timmar såhär på eftermiddagen eller senare in på kvällen, gör det bara svårare att sova sen men att jag ändå fortfarande är trött är i alla fall bra.  Jag är trött, fryser och för övrigt väldigt mätt.

Idag, för första gången så skrämde jag ett barn (vem försöker jag lura? klart jag skrämt barn förut) då jag skulle göra den dagliga turen som består av några få hundra meter av tunga steg innan jag ger upp och vänder hem. Jag arbetade mig framåt när jag hörde några barnskratt, man blir alltid så glad av dessa men just idag kändes det lite mer åt det irriterande hållet då jag såg dessa ynglingar springa glatt efter varandra. Dom ser mig inte förrän en av dessa krabater nästan hamnat i min famn och snabb som jag är hinner jag fånga upp denne och därmed förhindra detta barn att skada sig från att falla men hur som helst, tror att ynglingen blev mer rädd än glad för när jag tittar på barnet ser jag rädsla,i nästa sekund springer dessa två krabater iväg och det skriket var inget som kommer av glädje.

Har aldrig varit någon som barn haft något intresse av, dom leker hellre med andra vuxna och tur är väl det då jag har noll koll på hur man sysselsätter och leker med ett av dessa krabater. Som bambi på hal is när det kommer till småttingar men en dag ska jag väl bli en bra far och leka med mina barn.

Chockar mig själv med att blogga så pass mycket som jag gjort den senaste tiden, förut knåpade jag knappt ihop ett inlägg i veckan och nu sitter jag här, skriver på mitt andra inlägg för dagen och den är inte slut än, tror dock att det inte blir roligare än så här idag.
Får väl bara hoppas jag inte skriver för ofta nu så att vissa till slut vägrar att läsa.